Instrumentalmusik har många likheter med poesin. Den låter sin publik skapa dess innebörd genom bilder. Frammanar känslor instinktivt och bygger sitt eget sammanhang. Musikens skiftningar, takter och toner motsvarar diktens metaforer och symboler. På så vis möter jag Chicagojazzen i ett herrgårdsrum, med stearinljus på borden, högt i tak och människor utan ansikten som minglar med glas i händerna. Det är som taget ur en scen från Stanley Kubricks Barry Lyndon. I ena änden av rummet sitter någon och spelar en melodi på en gammal flygel som gungar fram och tillbaka. Det låter lika dammigt som ostämt. Pianospelaren är ett barn, vitpudrad, 1700-tal, med musch, vita lockar och röda läppar. Hans små fingrar får slå på de tröga tangenterna för att de ska få ljud. Bredvid denne Mozarts antites sitter en flicka, och hamrar på så gott det går på pianots notställ och kanter, till pojkens travande pianospel. Hon bär en klänning och har samma senromantiska utseende som pojken. Barnens blickar är frånvarande, fastkilade i fjärran. De försöker att närma sig varandra i ett slags crescendo, men glider ifrån och tonsätter en dröm, ett tillstånd av främlingskap och obehag. Och så slår barnen ut, tittar på varandra, kastar sig från pianopallen och springer målmedvetna ut ur rummet. Jag känner vinddraget i byxbenen när de far förbi likt skuggor ur det förflutna.
Egentligen sitter jag i bilen på väg till jobbet, solen är sakta på väg upp medan låten ”Höga byggnader reste sig ur ruinerna” av Chicagojazzen tonar ut från bilstereon. Låten finns på skivan Misantropi för nybörjare, en LP i vit vinyl som kompromisslöst skapar sin eget utrymme såväl i det inre som i den yttre. Skivan som hyllats av musikrecensenter landet runt har gjort Chicagojazzen till ett underjordiskt fenomen. Och det är inte konstigt då det är ett av 2010 års mest intressanta skivsläpp. ”Chicagojazzens musik har en förmåga att fånga en väldigt privat känsla; som om det egentligen inte var meningen att någon annan skulle få ta del av det här.”, skriver bland annat Andres Lokko i Svenska Dagbladet. Uppmärksamheten är något som Erik Karlsson, som Chicagojazzen heter till vardags, är kluven till.
- Jag tycker det är sådär. Det är ju roligt med uppskattning, men det känns sjukt konstigt också. Innan jag gjorde ”Misantropi för nybörjare” var jag nog mer van vid folk som tyckte att det var för ostämt än folk som tyckte det var bra. Jag blir ganska besvärad av komplimanger och ryggdunkar.
Skivan spretar åt olika håll, prövar sig fram, trevande ibland för att i stunden därpå köra ett tjurrus rakt in i bröstet. Det är splittrat och vilt, finstämt och hårt och stundtals lyriskt vackert. Chicagojazzen lyckas att skapa bilder med sin musik, likt ett soundtrack till den moderna människans inre splittringar. Musiken skapar Erik i replokalen i all ensamhet.
Hur tar en typisk Chicagojazzenlåt form?
- Jag är arbetslös och spelar in varje dag. Jag försöker att aldrig ha några planer på hur det ska låta. Det blir oftast bara krystat då. Brukar sätta mig och spela gitarr eller piano och så kommer jag på något skellett till en låt. Sedan spelar jag in det jag kommit på och lägger på resten eftersom. Låtar kan ta ganska lång tid. Har en del halvklart som är kanske halvår gammalt. Om jag kör fast med en låt får den ligga tills jag gör klart den.
- Jag lyssnar på ganska varierande musik och hittar väl idéer här och var. Tycker det hade varit tråkigt om jag haft samma instrument och ljud i alla låtar. Om en låt låter för mycket som någon annan låt jag gjort så måste jag ändra den. Typ köra riffet i fyrtakt istället för tretakt.
Jag tycker att det finns en stark melankolisk och ångestbejakande sida i din musik. Är det egna lidandet viktigt för ditt skapande?
- Jag spelar sådana ackordföljder och färgar ackord på det sättet jag tycker låter bra. Jag gillar oftast inte glad musik. Sedan gör jag nog snabbare och mer slaktiga låtar när jag är glad eller arg och lugnare och mörkare när jag är trött eller ledsen.
Men kan man ändå inte prata om en viss svartsyn hos Chicagojazzen med misantropi, självförakt och eskapism. Jag tänker till exempel på låtar som ”18 år i en ruttnande kropp” och ”Bränn ner Jörn”?
- Jag vill att titlarna ska passa till musiken. ”18 år i en ruttnande kropp” är ju en sorgsen låt och ”Bränn ner Jörn” låter ju typ som bombplan. Alla människor känner väl ångest. En del av min ångest kommer väl ut genom titlar och stämningar i låtar. Jag har dock inget intresse av att göra musik som en dagbok eller terapisoffa. Jag tycker sånt är lite äckligt.
Apropå titlarna så är de ju lika spretiga som din musik, många gånger naivt slagkraftiga i andra fall naturromantiskt närvarande. Vad avgör vad du döper en låt till?
- Jag brukar försöka anteckna roliga grejer som folk säger eller som man råkar komma på. Ibland lyckas jag drömma fram en del bra titlar också. Jag försöker inte komma på någon passande titel när jag gör en låt utan väljer oftast en titel som jag skrivit ner.
Vilken reaktion har du fått på de mer naivistiska titlarna som ”Jag spelade över ditt blandband med The Ark”, ”Jag ser fan inte alls ut som en svan” eller ”Det heter inte cider det heter öl”?
Du har inte blivit beskylld för att vara barnslig eller oseriös?
- Tycker folk brukar gilla de titlarna. Speciellt ”Det heter inte cider det heter öl”. Haha, The Ark-grejen kom ur en idé om att komma på världens ondaste låttitel. Det är lite som Why? ”I stole your records and I haven’t even listened to them yet”.
Chicagojazzen är på många vis förlösande. Ljudbilden är skiftande, inspelningarna är minst sagt lo-fi och ibland dras ljudet upp till ett distat brus. Att det är gjort hemma, eller rättare sagt i replokalen, hörs och märks, det är spontant och driver vimmelkantigt åt endera hållet.
- Jag spelar oftast in digitalt med en USB-mick, men ”Låtar som morsan kommer hata” var mitt projektarbete på gymnasiet och spelades in på kassettporta. Haha, jag lyckades till och med få MVG på min projektrapport där jag skrev sjukt detaljerat om alla låtar. Kör en del grejer med bandaren, men mest digitalt. Jag mixar och spelar allt utom fiol som min kompis Stina gjorde några gånger innan hon började resa runt jorden. Hon är i London nu.
Låtar som morsan kommer att hata finns ju att ladda ner på nätet, du har inte tänkt släppa det på skiva? Och jag måste ställa frågan om vad mamma egentligen tycker om det?
- Jag ger ut små upplagor. Jag gjorde ”Låtar som morsan kommer att hata” i fyra exemplar för det var så jobbigt att vika ihop alla fodral. Morsan tycker den är ganska nice tror jag. Spelade in en låt för ett tag sen med Morsan på sång.
Erik Karlssons projekt bär ett skimmer av Ikaros i sig att man blir orolig att han ska segla allt för högt, bränna sina vingar av vax och störta ned. Just för att det är så kompromisslöst och anti-kommersiellt. Det privata blir allmänt och vice versa, och det är inte bara kompromisslöst utan ansiktslöst. Chicagojazzen döljer sitt ansikte bakom blombuketter, vinylskivor, tavlor och hundtrattar.
Hur mycket är Chicagojazzen motkultur?
- Hela tänket med att man måste göra hits som kan spelas på P3 eller söka till Idol för att få släppa ett album är ju helt hjärndött. Men jag vet inte om Chicagojazzen står för något sådant. Det går ju inte att uttrycka åsikter med instrumentalmusik. Ärligt talat så tycker jag inte att den behöver göra det heller.
Vad är tanken bakom det ansiktslösa, är det ett försök att avpersonifiera musiken eller till mytbildning?
- Det finns många anledningar. Dels ser man oftast bara ansträngd ut när man ska titta in i en kamera på någon bild och det vore så sjukt tråkigt att ställa mig mot en tegelvägg och försöka se cool ut. Sen har jag alltid tyckt att hemliga band varit coolast, typ Philemon Arthur and the Dung, MF DOOM och The Knife. Sen är det roligt att sitta och fundera ut hur man ska dölja ansiktet nästa gång. Jag och Andréas Brännström, som tar de flesta av mina bilder, brukar maila och spåna idéer ibland.
Hur låter då Chicagojazzen? En fråga med tusen svar, Erik Karlssons musik är på grund av sitt vandrande mellan genrer just genrelös. Ena stunden låter det argentinsk pianobar, den andra skotsk postrock, den tredje svensk nittiotals indie, den fjärde en vild musikskolekabaré, ja och så vidare. Själv inspireras och lyssnar han på Pillisnorks, J Dilla, Bo Hansson, Madvillain, The Bear Quartet och Cannibal Ox . Att hans projekt fick namnet Chicagojazzen var inte för att han snöat in på jazzen från Chicago utan är hämtat från Doktor Kosmos låt med samma namn.
- Haha, jo det är från Doktor Kosmoslåten. Jag började ju spela in när jag gick i nian och tanken var då att det skulle låta som Slagsmålsklubben. Blev aldrig särskilt bra på det elektroniska så det blev såhär istället. En annan anledning till att jag började spela in under namnet Chicagojazzen och inte Erik Karlsson är att Erik Karlsson är typ Sveriges vanligaste namn. Det fanns till och med en snubbe i min parallellklass som hette Erik Karlsson.
Hur är det annars att leva i Skellefteå, har du en längtan därifrån och finns det utrymme och intresse för din musik?
- Nej, och det är det som är så bra. Då ingen bryr sig kan man koncentrera sig på att göra musik hur man vill. Jag har inte så bråttom att flytta från Skellefteå som många andra har. Det finns inget som säger att det skulle vara bättre någon annanstans.
Chicagojazzen hade en ny ep färdig som plötsligt inte kändes bra. Men Erik kan lova en hel del släpp framöver, men vill inte säga när och var, bara att det kommer. Kanske blir det på det egna skivbolaget Periferin, vad som står klart är att vi kan vänta oss en skiva som kanske plockar upp Chicagojazzen från underjorden och in i stugvärmen. Något som borde vara en självklarhet.
Text: Jonas Stål
DISKOGRAFI
Misantropi För Nybörjare 2010
Låtar som morsan kommer hata 2010
Stick Från Stan 2009
Brachiosaurus 2009
Barndom EP 2008
Tuva EP 2008
De_Skell EP 2007