Fotografiet föreställer en hund, en röd Chow-chow, som går längs med vattenbrynet på en strand. I bakgrunden står fem svarta svanar och himlen brer ut sig likt en grå fond över den japanska kusten. Bakom kameran står en man i sextioårsåldern med svart rakt hår och små runda silverbågade glasögon som ligger en bit ner på nästippen. Han ställer in skärpan och knäpper av medan havet sakta och monotont slår in mot den grå sandbädden. Yoshio Hayakawa skulle kunna vara vilken fotograferande japansk farbror som helst som ler tillfreds över varje bild som blir bra. Då han vandrar längs med den japanska kustremsan är det inget som ger sken om hans bakgrund som sångare, gitarrist och låtskrivare i japans första psykedeliska rockband Jacks, ジャックス. Bandet vars skiva Vacant world (Jacks No Sekai) idag anses vara den japanska rockens allra första mästerverk. Jacks största kommersiella framgång – topplisteplacerade låten Mariannu – började med trummor som böljande tog sig fram likt vågorna här på stranden. Då var Yoshio Hayakawa en nästintill obegripligt långhårig 20-åring med ögonen täckta av ett par klassiska mörka Ray-Bans, likt en japans John Cale från The Velvet Underground. Tillsammans med Jacks och sin fru Yasuko Aizawa skapade han musik som kom att förändra den japanska musikscenen och göra rocken inhemsk, mörk och underjordisk.
Men vi backar 40 år, då Jacks har varit splittrade i ett år redan. Den 31 mars 1970 lämnade Japan Airlines flight 351 Tokyo för destinationen Fukuoka, en rutinflygning bland många andra. Men under resan kapades planet av nio medlemmar från Japanska Röda Armén som tog de 122 passagerarna och sju i besättningen som gisslan. Gisslan släpptes och kaparna fick asyl i Nordkorea, där flera av dem än idag är kvar. Bland kaparna fanns Moriaki Wakabayashi basist i bandet Les Rallizes Dénudes som starkt influerades av Jacks. Les Rallizes Dénudes startade som en råkopia på sina förebilder och kom att dra allt ett snäpp längre och radikalisera varje spröt i sitt koncept, vilket är en annan historia.
Låt oss gå tillbaka nästan två år till, till en julikväll 1968 i Nichi-Futsu hallen, en konsertlokal i Tokyo. I publiken är det inte en omöjlighet att den blivande flygkaparen Moriaki Wakabayashi befinner sig. Att de kom att inspirera och vara själva grundplåten till Les Rallizes Dénudes är egentligen bara ett stickspår, en anekdot i Jacks historia, men visar på deras radikala särställning och avantgardism. På scen står den med Moriaki jämngamla Yoshio med en stålsträngad akustisk gitarr tillsammans med bandkamraterna i Jacks. Basisten Hitoshi Taninon och gitarristen Haruo Mizuhasi, lika som om de vore bröder, båda med sina beatleslånga luggar kammade åt sidan. Bakom de tre sitter trummisen Takasuke Kida, med de markanta käkbenen, runda glasögon och det välkammade korta håret. Vilket får honom att mer likna en skurk i någon James Bond film än en gudabenådad percussionist. Han snurrar på trumpinnarna mellan fingrarna medan han inväntar Haruos inledande ackord. Publiken vet att de kommer få se något utöver det vanliga, bara den första anblicken av bandet berättar om att de är annorlunda. Så börjar Haruo med de fyra blytunga ackorden, med sitt karaktäristiska fuzzljud, som inleder låten Gloomy flower (Uragiri no kisetsu). På det femte ackordet kommer alla in vilket bara är en upptrappning till Yoshio ensamma desperata sång, alltid på bristningsgränsen till förtvivlan och galenskap. Stadigt kompat av Hitoshis bas och de ständigt växlande trummorna från den jazzskolade Takasuke. Jacks show har börjat och det är inåthelvete bra. Det här är deras historia. 1965 gick Yoshio Hayakawa på gymnasiet Wakou i Tokyo. Där bildade han med två klasskamrater, Takahashi Suehiro och Eri Matsubara, samma år folk-music-trion Naichingēru (näktergal), som snart kom att ändra namn till Jacks. I februari 1967 är Jacks en duo, då Yoshio och Takahashi spelar in live för ett japanskt radioprogram inriktad på genren Fōku (folk-musik). Några månader senare i juni har Takahashi lämnat Jacks och en ny sättning spelar in för samma radioprogram. Fōku-duon har under våren förvandlats till ett fullskaligt band bestående av Jacks klassiska uppsättning. Alltså den uppsättning som spelade live den där julikvällen 1968 i Nichi-Futsu hallen, ett par månader innan de släppte sitt första album Vacant world.
Precis som i övriga världen var 1960-talet i Japan en tid för ungdomsrevolter och protester. Japan genomgick efter andra världskriget en ekonomisk utveckling utan dess like, det japanska undret var ett faktum, ekonomin blomstrade och det allierade USA fick plötsligt konkurrens på den kapitalistiska världsmarknaden där de massproducerande fabrikerna i arbetseffektiviseringens tyranni gick från fordism till toyotism. Men utvecklingen hade sina baksidor, med miljökatastrofer och utbredd alienation främst bland de unga. Efterkrigsgenerationen sökte större värden än pengar, kamratliga ryggdunkar från storebror USA och en maktposition i världsmarknaden. En våg av anti-amerikanism spred sig bland studenter och vänsterradikala samtidigt som misstron och apatin gentemot den japanska maktkoncentrationen växte. Härur föddes alltså Jacks som var ett långt ifrån kommersiellt band, där medlemmarna vägrade låta sig intervjuas och där sångaren Yoshio lät håret växa så långt det bara gick.
Den samtida japanska rock- och popscenen bestod mångt och mycket av den inhemska popgenren Kayōkyoku och rockgenren Group Sound,(G.S). Den senare bestod av rockband som inspirerades av Beatles och kayōkyoku, där band som The Spiders, The Tempters och The Mops uppnådde oerhörd popularitet under den senare hälften av 1960-talet. G.S-banden styrdes ofta hårt av sina skivbolag, i både låtval och utseende, för att sälja så mycket skivor som möjligt. Jacks verkar dock inte ha släppt en millimeter på sin integritet. De såg ut som de ville och spelade vad de själva kände för, men framförallt var det eget material de framförde till skillnad från G.S-banden som mer än ofta gjorde covers på välkända västerländska pop- och rockhits. Julian Cope skriver i sin bok Japrocksampler om hur Jacks framstod som ett motgift mot allt som hade med kayōkyoku och G.S att göra, med sin anti-kommersiella hållning, men också att det gjorde dem till utomstående i sina egna led och utfrysta på dåtidens hippa rockklubbar. Jacks framstår lite som Japans och Tokyos egen version av USA:s västkustrockare, med en mörkare, mer utblottad och framförallt mer desperat framtoning än andra samtida band. De beblandar sig inte med den lismande popjournalistiken, men slänger ur sig, för journalister, obegripligheter som att det är en skitig, smutsig värld och att de inte vill bli kända. Jacks framstår som sanningssägande poeter, med långt från pojke möter flicka-tema i sina texter, samt ångestförlösande och nyskapande i sin musik. Ett framgångskoncept för ett band för att gå till historien, men som tycks ha varit självförbrännande, vilket ledde till att bandet splittrades redan innan 1969 var till ända. Jacks existerar alltså bara i nästan tre år.
Det är inte konstigt att det så här i efterhand växt upp en kult kring gruppen. Paret Yoshio Hayakawa och Yasuko Aizawa framstår som japanska kulturpionjärer. Tillsammans blåste de upp ett lyriskt stormigt hav, uppfyllt av ungdomens undertryckta lustar, ångest och inre kaos, till ljudet av Jacks unika sound av rock, jazz, japanska enkaballader och pop. En ljudbild av fuzzgitarrer, reverb och tremolo, rock som plötsligt kan flyta ut i jazzbeats ,cymbalsynkoper och crashinfernon. Ovanpå detta seglar i vissa av låtarna toner från en flöjt, en vibrafon eller en orgel tillsammans med Yoshios karaktäristiska röst. I bakgrunden backar basgångarna upp det kaos av virvlande och svepande vågrörelserna, som tycks råda fram tills låtarna tonas ut. Havet, som omsluter Japan och figurerar som en fond i Yoshio Hayakawas fotografier, tycks slå in mot land och omfamna och bygga upp Jacks musik. För Jacks försöker inte låta västerländskt, de bär lika mycket rocken som Japan i sitt sound, och i merparten av deras material är texterna på japanska. I flera av dem är oceanen härskande som stormar, rytande, gråtande, med skeppsvrak, människor överbord, Mariannu, som i dödens ögonblick sköljs blind av kärlek, likt en dödens nakna eroticism. Eller klara melankoliska konstaterandet att det är så tyst på havsbottnen i låten Vacant world (Karappo No Sekai), som förbjöds av den japanska radion antagligen på grund av sina erotiska undertoner. Det går att drunkna i Jacks på många vis.
Under sin aktiva period hann Jacks spela in fem singlar och två lp-skivor, dock var gruppen redan upplöst när den andra skivan Super Session släpptes i oktober 1969. Skivorna gavs ut på bolagen Takt/Million, Toshiba och Colombia. Jacks gjorde även soundtracket till Koji Wakamutsus film Haragashionna (A womb to let). Bandets egen fanklubb gav under 1973 ut livekonserten från 1968 samt soundtracket, och idag finns det mesta återutgivet, mycket på vinyl från 1980-talet, men såklart även på CD. Best-of- skivor och radioinspelningarna finns samlade, men ofta på smått obskyra vinylutgåvor.
Jacks spelade sin allra sista konsert i augusti 1969. Trummisen Takasuke omkom i en bilolycka 1980, gitarristen Haruo och basisten Hitoshi vet vi inget om vad de gjort efter Jacks eller om de ännu är i livet. Efter bandets upplösning spelade Yoshio 1969 in en soloskiva, Kakkoii Koto wa Nante Kakkowaruin Darou (How Uncool is Cool Things), där han gick tillbaka till sina tidiga rötter i Fōkutraditionen. Efter det lämnade Yoshio musikkarriären och drev i många år en bokhandel. Och bilderna han tog längs med den japanska kusten på hundar, människor och fåglar samlades senare i två fotoböcker. Historien om Jacks lever kvar, med nästintill mytologiska dimensioner. Ett band som uppstigna ur underjorden, från havet, i dunklet, radikala och unika, med en musik kraftfull likt en japansk tsunami.
Text: Jonas Stål
DISKOGRAFI
ϖ ‘Karappo No Sekai’ b/w ‘Iikodane’ (Takt/Million, mars 1968)
ϖ ’Marianne’ b/w ‘Tokei Wo Tomete’ (Takt Million, maj 1968)
ϖ Vacant World [Jacks No Sekai] (Toshiba Express, september 1968)
ϖ Karappo No Sekai’ b/w ‘Tokei Wo Tomete’ (Columbia, september 1968)
ϖ ’Kono Michi’ b/w ‘Karappo No Sekai (album version)’ (Toshiba Express, oktober 1968)
ϖ Joe’s Rock’ b/w ‘Flower’ (Toshiba Express, oktober 1969)
ϖ Super Session [Jacks No Kiseki](Toshiba Express, oktober 1969)
ϖ Jacks’ Greatest Hits (Toshiba Express, 1972)
ϖ Live ’68 (H.A.F., 1973 – fan club release)
ϖ Echoes In The Radio (radio sessions) (Toshiba Eastworld, Juni 1986)
KÄLLOR
ϖ Garage hangover
ϖ Keikaku
ϖ Japrocksampler
ϖ Yoshio Hayakawas hemsida
ϖ Rare records catalogue
ϖ Japrocksampler Les Rallizes Dénudes
ϖ Wikipedia (engelska och japanska)
ϖ Japans historia av Thomas Ekholm