k o l e t

Kristofer Flensmarck är aktuell med diktsamlingen ”Navigation” där han samplat texter från Wikipedia om konsten att ta sig fram över havet. Resultatet är en fascinerande läsning där den enkla ytan av fakta döljer något djupare, personligt och universellt. Under 2010 kom även diktsamlingen ”FPS” med utgångspunkt i kvarlämnade anteckningar från gärningsmännen bakom Colombinemassakern och från Charles Manson. En text som gräver i mänsklighetens skuggsidor med utanförskap, utsatthet, rädsla och hat. Bakom det orubbliga hatet, de vansinniga handlingarna, döljer sig människan, förståelsen, kanske försoningen och det allmängiltiga. Kristofer Flensmarck gräver där han står, tar sig an det som trycker på, det som behöver komma ut. Med sin samplingspoesi utgör han ett annorlunda och spännande författarskap. I januari 2011 föregick följande samtal om poesi, vansinne, hav, skapande och form.

Berätta lite vem Kristofer Flensmarck är.
Jag är trettiofem år, författare, bor i Stockholm (nyligen tillbakaflyttad efter ett år i Malmö), född i Skåne i Västra Ingelstad som ligger mellan Malmö och Trelleborg ungefär, uppväxt i Vä utanför Kristianstad. Förutom skönlitterärt skrivande ägnar jag mig åt lektörsjobb samt arbetar just nu som kundtjänstmedarbetare på Adlibris. Har givit ut sex böcker varav fem av dem är diktsamlingar och en är en artists book (vet inte vad jag ska kalla det i svenska termer, det finns kanske ingen riktigt bra benämning) med fotografier. För närvarande håller jag och en kompis som heter Martin Cöster på att klippa vår första film, en dokumentärfilm (vi kallar oss Innerligheten och filmen heter Pirus spjut).

Hur kommer det sig att du började skriva och vad är drivkraften i ditt författande idag?
Mitt skrivande har börjat åtminstone tre gånger i livet (än så länge):
1. första gången var när jag var liten, på lågstadiet. Jag är uppväxt i ett hem av böcker, min pappa är bokförläggare och författare, läsandet och skrivandet har alltid funnits där (på den tiden knackandet från pappas skrivmaskiner, där väcktes nog fascinationen för yrket – att få sitta hemma och arbeta, att få fantisera och som jag tänkte mig sjunka undan in i en egen värld, att ställa sig lite lite vid sidan av och arbeta för sig själv, det har alltid tilltalat mig – även om det i realiteten är mycket svårt, om jag inte råkar ha stipendium är det omöjligt och jag måste ju liksom alla andra knega). Jag skrev då ett litet häfte med tillhörande teckningar (som tyvärr idag är försvunnet) som hette Syntarna mot hårdrockarna. Det är ju gulligt på något vis men då tänkte jag på skrivandet av det där häftet som att jag höll på med som ett romanarbete. Så har det varit alltsedan dess, att jag när jag skriver genast ser för mig ett längre projekt, någon form av bok som jag vill skapa / ta fram.
2. andra gången var i sena tonåren, gymnaisetiden och strax därefter. Då började jag skriva dikter på engelska (många av dessa har jag kvar i föräldrahemmet, de är säkert inte särskilt bra …) inspirerad av musik jag lyssnade på. Texterna blev extremt färgade av Morrissey och The Cure, och de blev alltid exakt så långa som ett linjerat A4 var, jag skrev helt enkelt på tills pappret tog slut och där tog dikten också slut. En slags formmässig begränsning som egentligen inte är så dum. Något år senare gick jag på skrivarlinje och började skicka in romanförsök till de större förlagen men refuserades.
3. Tredje gången var strax efter ett uppbrott från ett längre förhållande. Jag hade försökt skriva ganska halvhjärtat under ett antal år och kände hur åren liksom gick, men det funkade inte. Efter att vi gjort slut så drabbades jag av en insikt som skrämde mig lite: om jag inte satsar på det här så kommer jag troligtvis att bli bitter i mitt liv, och ångra mig att jag inte orkade / vågade. Jag upplevde samtidigt att jag inte ha något annat val, jag tyckte att mitt liv var tråkigt (jag har extremt lätt att bli uttråkad), jag var liksom tvungen att fylla mitt livet med mening. Då började jag skriva med en annan sorts bestämdhet. Ganska snart antogs några mikronoveller i BLM, och året efter antogs björnboken av NoK. Drivkraften för mig är nog att jag får idéer jag vill genomföra. Just nu tänker jag på kommande grejer jag vill gräva ner mig i. Annars vet jag inte, det är ju ett behov som jag känt genom livet. Jag tycker att jag
bäst kommer till min rätt via kreativiteten.

Du har nämnt skrivandet som ett efterlämnande, vad är det du vill att efterkommande ska upptäcka om vår samtid med dina texter och hur vill du att din författargärning ska ses?
En hemskt svår fråga att svara på under verksamhetens gång. Förhoppningsvis överlever några av mina böcker mig. Men det får andra avgöra.

Vad inspirerar dig och vad läser du själv?
Musik har alltid varit den främsta inspirationen för mig. Jag har lyssnat ganska mycket på elektronisk musik, ambientgrejer som Brian Eno och The Field och andra grejer som jag återkommer till är Fennesz, men även en del krautrock – helst Neu! och likande monotona saker. Har genom året lyssnat extremt mycket på Mogwai och tilltalats av den sortens monotona malande ljudstrukturer som pendlar mellan det diskreta och det intensiva. Helst monotoni, upprepningar, förskjutningar, fältinspelningar, störningsmoment, organiskhet, stämningar. De senare åren har jag också lyssnat en del på hårdare musik som Burzum, Earth och Sunn o))). Även där finns det repeterande draget. Liksom i en del progg som jag gillar – Kebnekaise och Arbete & Fritid till exempel. Det här är musik som direkt influerar mig i hur jag arbetar med text, med omtagning, med samplingar, kollagetekniker, med rörelse (narrativiet, textflöden). Samplingstekniken som jag ofta använder mig av är fullständigt naturlig för mig eftersom
mycket av den musik jag lyssnat på är byggd exakt så. Varför inte i poesi? Sedan lyssnar jag mycket på country också, men det påverkar nog inte mina texter så mycket (åtminstone inte än, man vet ju aldrig iofs!). Jag undviker att inspireras av skönlitteratur alltför mycket. Men jag läser mycket, hela tiden, just nu en del romaner av till exempel Thomas Bernhard. Inom svensk skönlitteratur tycker jag mycket om mycket av Lars Norén. En av mina absolut största läsupplevelser alla kategorier, en bok som förändrade mitt skrivande, är Valerie Solanas Scum manifest. Det finns kopplingar / band mellan den och F P S (för mig åtminstone). Film har fungerat som idégivare för mina texter – Michael Haneke och på sistone en del av Ingmar Bergman. Och Gus Van Sants dödstriologi, där han arbetar ungefär som jag tänker att jag arbetar. Inom konsten uppskattar jag Lars Tunbjörk och Sophie Calle. Calles arbete ligger inte så hemskt långt från vad jag håller på med, vad jag försöker göra.

Hur ser det ut när du skriver, hur arbetar du, omgivning, ljud, upplägg osv. Något som du ibland valt att beskriva i både ”Almanacka” och ”Navigation”, vilken roll spelar miljön som  texten blir till i för själva texten?
Oftast tillkommer mina texter i hemmet (jag har inget kontor utan arbetar hemma – en strikt ekonomisk omständighet), oftast vid skrivbordet, framför laptopen. Men jag har alltid anteckningsböcker med mig där jag för ner tankar, idéer, infall, fragment etc, men i dem skrivs mycket sällan längre färdiga passager utan texterna sätts samman på datorn. Almanacka skrevs delvis i mina föräldrars matsal, delvis i ett sovrum på Brommaplan. Navigation skrevs här, där jag sitter nu, i ettan på Brännkyrkagatan. F P S skrevs delvis i en ateljé i Alvik för flera år sedan men den skrevs färdig på ett tåg mellan Stockholm och Malmö för ungefär ett år sedan. Jag arbetar gärna på morgnarna, och sedan arbetar jag på, tar lunch, slappar på eftermiddagen eftersom jag är i princip helt ineffektiv då, tar gärna långpromenader, möjligen återtas arbetet igen senare på kvällen. I stort sett är jag disciplinerad, väntar inte in inspiration, utan sätter mig och arbetar vidare på det projekt som för närvarande hamnat för mina händer.
Ibland kan jag lyssna på musik, det beror på i vilket skede av skrivandet projektet befinner sig i. Är det redigeringar, formfrågeställningar och liknande (det mer hantverksmässiga skedet) så lyssnar jag gärna på musik. Ofta något som inte har för mycket text, sång som knappt går att urskilja. Gärna något åt det ambienta brushållet.

Dina tre senaste böcker är skrivna i vad du själv benämnt som found poetry, samplinspoesi eller dokumentärlyrik. Vill du berätta lite om hur du arbetar och hur processen ser ut?
Thomas Bernhard säger i någon intervju att han helt enkelt skriver om det han har för händerna. Så är det för mig också. Min kompis Pär Thörn sa i våras att han går igång på ett material och sedan vidtar arbetet (ungefär). Så är det för mig också. Jag kan inte tvinga mig själv att intressera mig för ett visst material därför att jag inser vilken potentiellt bra skönlitteratur som skulle kunna formas fram ur det specifika materialet. Det har jag försökt, men då dör liksom materialet och mitt arbete blir skittråkigt, det blir död poesi där inget sker, inget sätts på spel. Så på ett plan sker den initiala nördfasen när jag hugger in på ett visst material relativt intuitivt och med någon slags lustkänslor. Men det är klart att dessa material i viss mån hör samman med varandra, det är ju något som jag framför allt får syn på i efterhand. Stämningslägen kan vara liknande, en viss svärta finns väl oftast närvarande i mina böcker, den narrativa strukturen som verkligen är extremt traditionell, ja Hollywoodsk, den finns oftast där (det episka – i både Almanacka och F P S skildras på ett förhållandevis kronlogiskt fragmentariskt vis livet och
böckerna slutar i den stund då livet tar slut).

Är ditt arbete med samplingspoesi ett sätt att pröva poesins gränser, i sådana fall var kan man dra en gräns, om det ens existerar någon?
Nej. Visst existerar gränser, men dessa gränsdragningar kommer vara olika beroende på vilken poet du frågar. Men jag skriver inte på det här viset för att utforska poesins eller skönlitteraturens gränser utan för att det här arbetssättet är det för mig just nu enda möjliga. Jag tycker att arbetssättet får mig att piggna till, bli alert, skriva bra (i alla fall bättre än jag skrev förut, före Almanacka).

I ”Almanacka” är det din farmors kvarlämnade almanacksanteckningar som vi möter i din bearbetning. Jag måste bekänna att jag till en början som läsare kände mig förvirrad inför texten, vad som förväntades av mig som läsare och hur jag skulle ta den till mig. Men på något sätt arbetar materialet själv fram svaren och plötsligt har man som läsare en unik insyn i en gammal, sjuk och ensam människas liv, din farmors. Hur var det att arbeta med din farmors anteckningar, förändrades din relation till henne under arbetet och var det ett svårt steg att lämna ut henne till allmänheten via din text, hur reagerade din familj på ”Almanacka”?
Min relation till min farmor var djupgående och nära, vi kände varandra mycket bra och på ett vis som inte alls skildras i boken. För mig handlar inte boken om henne, jag kände andra sidor av henne som inte finns i boken, så för mig förändrade arbetet med boken inte på något vis minnet av henne. Min ambition med boken var inte heller att den skulle handla om henne, hade jag velat skriva biografin över hennes liv hade jag försökt göra det på ett helt annat sätt (men det var jag aldrig intresserad av att göra). Min vilja och tanke är att texten, poesin i boken efter en stunds läsande höjs ur den specifika människan som talar, att det blir till en röst i mängden, en människa som lever här, inte en särskild person, inte farmor, utan ett fragmentariskt dokument om alla eller åtminstone många av de som lever eller har levt en stund i den här tillvaron. Eftersom tanken inte är att dikten skildrar min farmor utan en människa i mängden så blev det inte heller svårt att lämna ut delar av biografin i samband med att boken utkom.
Jag tycker inte heller att det som skildras är speciellt extremt, många människor drabbas av sjukdomar, cancer, alla människor dör vid någon tidpunkt, människor genomgår operationer, de upplever stark ensamhet, de förtvivlar, de funderar över ekonomi, de blir arga, ledsna, glada, de blir förälskade och övergivna – kort sagt, de lever. Inget konstigt eller kontroversiellt med det, men det är så klart sällsynt att vi som läsare får det redovisat, för syn på det på det här sättet. Givetvis frågade jag mina nära om lov före publicering, om de hade sagt nej så hade boken inte kommit ut. Men de tycker mycket om diktsamlingen, de hade inget emot det alls.

Dokumentärlyrik innebär ju att du som författare lånare ut din röst till, som ovan till din farmor. I ”FPS” är det istället människor som legat bakom vansinnesdåd som får din röst. Hur kommer det sig att du valde att införliva Charles Manson, Eric Harris och Dylan Klebold i poesin?
Ämnet låg för mina händer vid något tillfälle och jag intresserade mig för det. På ett annat plan ville jag undersöka, liksom jag alltid i mina arbeten vill undersöka, hur ”vanliga människor” tänker, känner, talar. Kan det sägas i diktform? Jag försöker besvara den frågan. Svaret är inte enkelt. Men i nuläget anser jag att det är möjligt, rimligt. I fallet med F P S ville jag tänka förbi de fruktansvärda dåd som dessa människor begått och försöka få tag i människan bakom, den bakomliggande personen. Den människans tankar och känslor som ju existerar också i mig: besvikelsen, känslan av övergivenhet, sorgen, öppenheten. Det har jag försökt fånga, inte hatet, hatet är bara ett ytskikt. Under hatet vilar förtvivlan, ömhet, längtan, kommunikation. Det går att relatera till. Det är intressant och drabbande, tycker jag. Igenkänningen, trots allt.

Hur tog du dig an deras texter. Harris och Klebold har ju efterlämnat en mängd dagboksanteckningar, filmer och teckningar, var det ett svårt arbete att genomföra?
Mycket svårt inledningsvis, en massa material, jag visste inte alls hur jag skulle angripa det och vid något skede var diktsamlingen över hundra sidor, närmare hundrafemtio sidor tjock. Jag fick lägga bort den och gav ut Almanacka istället. Flera år senare tog jag fram textmassorna igen. Erik Enocksson, som tillsammans med Håkan Johnson driver Irrlicht, frågade mig om vi skulle göra ett sammarbete mellan hans musik och något som jag skrivit. Då kom jag att tänka på det gamla skolmassakersmaterialet, att det kanske fanns något där. Jag redigerade ner hela alltet på tåget Malmö-Stockholm tur och retur. Plötsligt stod det så klart att nästan allt skulle huggas bort och skrivas om, ner. Kvar fanns den här Rösten, det här manifestet. (Sedan blev det som sagt inget Enockson / Flensmarck-projekt utan istället en bok på deras nystartade etikett.) En person i min absoluta närhet frågade mig häromveckan om jag
hade kunnat skriva F P S innan jag läst Valerie Solanas. Hon har rätt – troligen inte.

Dina två första diktsamlingar är inte skrivna utifrån samplingsmetoden, hur kommer det sig att du började sampla? Var du trött på din egen röst och dikt?
Jag tyckte inte att jag hade en egen röst, utan ett par ämnen som jag ville, men inte kunde uttrycka. När jag skrev Almanacka tänkte jag att den fick bli ett undantag, så här arbetar ju inte jag. Jag är inte den sortens poet egentligen. Så gick tankarna. En kort utflytkt i det andra där flera av mina vänner verkade och verkar. Sedan tänkte jag att resonemanget var nonsens och fullständigt idiotiskt. Varför ska gränsen vara så skarp mellan den konceptnärliggande poesin och den andra mer traditionella? För mig kan de samverka, vara en enhet, detsamma. Så är det för mig nu och paradoxalt nog (kan tyckas) så tycker jag att jag funnit ”min röst” (om man nu är intresserad av att göra det) genom att tala via andra människors ord, röster, tal, bilder etc. Jag bekymrar mig som sagt inte längre över det utan skriver om det jag har för händerna.

Samtidigt tycker jag att man i dina två första samlingar kan finna små hintar om vart ditt författande var på väg. Till exempel i ”Stilla en björn” befinner vi oss mitt i ett övergrepp, rädsla och våld i en stor och sjuk skog, likt den stämning som upplevs i ”FPS” av apokalyptisk misantropi och utanförskap. Även ”Den sista expeditionen” bär lite på vad som komma skulle med en rad som ”språket är outhärdligt/yttrandet ett grått berg/längst in i stormen öppnas apokalypsen” och lite senare ”den sista expeditionen i det här språket”. Finns det någon grund i mina antaganden och var ”Sista expeditionen” ett adjö till den egna rösten i poesin för din del?
Utanförskapet, våldet, rädslan, upprepningen, omtagningen: det fanns där redan från början i första boken. Andra boken var ett medvetet farväl (åtminstone tillfälligt) till en typ av skrivande som för mig blivit omöjligt.

Tillbaka till ”FPS”. Hur ser du på den kult som finns kring Harris och Klebold. Har du reflekterat över om din text skulle kunna spä på myten om de två bakom skolmassakern i Colombine?
Det är självklart inte min avsikt att addera fiktivt material till någon dödskult. Jag intresserar mig inte för det som hände Harris och Klebold på några spekulativa grunder. I efterhand har jag kommit att betrakta min bok lite grann som det talspår som inte existerar i Gus Van Sants Elephant. F P S är dialogen till hans utmärkta film.

”FPS” är ju en förkortning på first person shooter från spel som CS, Doom osv. Vilket i läsningen av din text skulle kunna tolkas som att det som skildras är ett spel, något jag kan stänga av, något jag kan främja mig ifrån, kort och gott något icke verkligt. Men samtidigt när jag slår upp första sidan så möts jag av ett klockslag, 11.09, vilket är den tid då Harris och Klebold kom till skolan i Colombine. Vad jag vill komma fram till är att titeln och klockslagen spelar en stor roll i hur texten kan läsas, tolkas och upplevas. Hur har dina tankar gått kring detta, ”FPS” komposition och vilken effekt vill du att din text ska ha på läsaren?
Jag tänker mig att ett av Harris och Klebolds grundläggande problem var oförmågan att kunna separera fiktion och verklighet. Allt sammanblandades på ett skoningslöst och stundtals mycket pubertalt sätt. Jag tror inte att det var det som ledde fram till dåden, alltså inte att de tog del av fiktion, spelade datorspel eller lyssnade på musik. Jag tror att de ville få hjälp men inte upplevde att någon hjälp fanns att få. Jag tror att de upplevde att man bortsåg från dem.
Jag vill osäkra gränsen mellan fiktion och verklighet. Jag vill att texten ska vara omöjlig, omöjlig att värja sig emot, omöjlig att tycka om, omöjlig att bortse från. Mer än så vill jag inte säga om det.

Apropå komposition så kretsar mycket av ditt skrivande kring form, i alla fall i dina senaste tre böcker. Om vi förhåller oss till dem så är det ett riktigt påstående att det är genom din form som texten blir poesi, eller är texten poesi i sin huvudsakliga kontext?
Detta kretsar ju tankarna kring. Vad är skönlitteratur och när blir skönlitteraturen till? Det är ju inte nödvändigtvis så att poesi skapas bara för att jag väljer att radbryta telefonkatalogens textflöden på ett visst sätt. Samtidigt är det precis så det är. För att kunna behandla ett visst material och därmed betrakta materialet som poesi måste jag kunna utvinna något ytterligare, något annat än det som redan finns där ur materialet. Det där ytterligare, som inte syntes från början, det kan för mig vara poesi. För mig handlar det om mitt intresse för materialet, hur och varför jag väljer att ta mig an det, hur jag väljer att betrakta det.

Du publicerar ju dikter i Fria Tidningen rätt regelbundet där du inte tycks jobba utifrån samplingsmetoden utan komponerar själv. Är det något av din dagbok i poetisk form vi möter där?
Även där är dikterna mer eller mindre helt byggda på samplingar ur medievärlden – dagstidningar, TT etc. Endast inledningsraderna som beskriver platsen, tidpunkten och vädret är adderade. I princip så.

Du tycks även ha en dragning till det extrema i samhället där allting hamnat på sin spets av vansinne och utsatthet. I ”FPS” med Colombinemassakern och Mansonsekten i bakgrunden, men även i Fria Tidningen med dikten ”Tennis” tar sig ann skjutningarna i Malmö och den nye lasermannen. Vad är det som drar dig till vansinnet?
Hm … jag vet inte. Jag vill nog inte rota för mycket i skälen till varför jag är intresserad av vissa saker. Det är kanske lite vidskepligt, men jag vill inte veta allt själv, då är jag rädd att det ska försvinna. (Även om det säkert inte gör det.)

”Tennis” publicerades väl medan förövaren fortfarande var på fri fot och okänd, om jag minns rätt, och målar upp det kaos som rådde i Malmö hösten 2010. Hur var det att sätta ner detta tillstånd på pränt och hur var det att leva i Malmö under denna period?
Jag blev nöjd med den dikten. Det var svårt att leva i Malmö under den tiden. Människor där var nog lite rädda och anhöriga till malmöbor oroade sig för sina släktingars skull, att något skulle råka hända. Nu längtar jag tillbaka till Malmö.

I ”Tennis” tycker jag också att vi möter en lite annorlunda sida i din poesi, en tydlig samhällsengagerad och politisk dikt. Hur ser du på det och vilken betydelse har poesin för vår förståelse samt förändring av samhället i stort?
Jag tycker nog att många av mina dikter har varit ganska politiska ända sedan Almanacka. Men jag vill inte bli en politisk poet, jag vill inte reducera texterna till enbart politik. Risken är att det går som för Musikrörelsen under proggeran, att den blir så dogmatisk, så tvångsmässig att den slutligen tar död på sig själv. Bra poesi har egenskapen att kunna synliggöra väsentligheter för människor – (bland andra kvaliter). Läsare över hela klotet betraktar världen och känner igen den när de läser Tranströmers dikter. Många tankar är gemensamma.

Hur uppstod idéen till ”Navigation” och att använda dig av artiklar från wikipedia?
Under många år hade jag som insomningsstrategi att fantisera att jag seglade ensam i en liten båt på havet. Jag har läst en del nautisk facklitteratur, i synnerhet om ensamseglare, och fascinerats av deras historier och levnadssätt. Ofta handlar ensamseglarens projekt om något större än att bemästra vattnet, det handlar främst om att bemästra naturen inom sig själv; det är det ultimata självtestet för att undersöka om man klarar sig själv, på egen hand. Att navigera kan vara något mycket konkret, att navigera igenom livet tar sig konkreta uttryck i ens verklighet. Jag tror att jag fann poesin i dessa Wikipediafakta när jag skulle kolla upp något specifikt angående någon viss seglare, jag minns inte riktigt. Då väcktes idén om att angripa ett visst ämne och låta sig länkas vidare på Wikipedia, att registrera vad som stod, välja ut, skriva av, skriva om. Utvinna poetisk potential. Poesins rörelse följer på så vis det elektroniska upplagsverkets upplägg med aktiva länkar som hela tiden leder vidare. Som författare fick jag, så att säga, navigera genom matieralet på ett väldigt konkret vis.

Foto: Patricia Dekker

Hur skiljde arbetet sig åt med den jämfört med ”Almanacka” och ”FPS”?
Jag arbetar i stort sett på samma vis med båda böckerna, trots att de ytligt sett skiljer sig en del åt. Jag brukar tänka på böckerna som en vinylskiva med en vit och en svart sida, som tillsammans utgör en kropp, en mänsklig helhet. Den vita sidan (Navigation) är A-sidan, där en del av människans biografi och karaktär tecknas. Den svarta sidan (F P S) är B-sidan, där människan talar, bekänner, där hennes inre framkommer. Tillsammans utgör de ett fragment av en gemensam hjärna. När jag skrivit Navigation tänkte jag: Vad är det jag skrivit? Andy Warhol gjorde en gång i tiden ett antal målningar med kamouflagemönster som han påstod var självporträtt. Så är Navigation för mig.
Navigation är mitt självporträtt.

Ser du några för- eller nackdelar att som i Navigation inte ha någons personliga historia och efterlämnade texter till grund som i de två tidigare samlingarna?Finns det en risk att förlora tyngd, om du förstår vad jag menar?
Navigation är skenbart ”enkel” och samtidigt den svårtillgängligaste boken (hittills). Varje bok verkar liksom kräva sin särskilda form. Dessa texter krävde den här formen. Navigation är ju en isbergsteknisk text där allt, all tyngd, är bakomliggande, underliggande. Varje läsare får hitta sin egen tyngd, sitt undre bråddjup. Skrivandet är ju en ständigt pågående (än så länge) oavslutad process inom vilken de enskilda böckerna inte verkar enskilt utan tillsammans i en större kontext, struktur, mening. En gemensam hjärna, en pyramid av böcker som staplas på varandra, kilas in över och under och i varandra. Almanacka spiller in i F P S som spiller in i Navigation och så vidare.

”Navigation” behandlar havet, konsten att bemästra ett av naturens största krafter och bemästrandet och bevarandet av kunskap i och med wikipedia som källa. Jag ser ditt samplingsverk som ett försök att på så vis erövra dem båda. Vilket leder till frågan om poesin är ett ständigt erövrande och bemästrande av nya områden, att koppla samman tillsynes osammanhängande system? Är samplandet egentligen dagens svar på vad metaforen var förr för poesin?
Intressant iaktagelse. Kanske är det så att samplingen i viss mån inte ersätter metaforen men den kanske är ett annat sätt att få texten att verka metaforiskt. I den meningen att betydelselager, betydelsenivåer hela tiden adderas.

Samtidigt så går ju bemästrandet i klinch med varandra och ”Navigation” närmar sig det okontrollerbara och avgrundsdjupa i sjönöd, skeppsbrott osv. medan källan, wikipedia, kan sägas var konstant med hänvisningar till permanent URL osv. Hur har dina tankar gått här?
Man måste ha något att hålla sig i när åskan går. Exempelvis fakta. I tron att det hjälper. Det är det inte säkert att det gör.

Vad vill du att läsaren ska bära med sig efter läsning av ”Navigation”?
Det vill jag inte svara på. Jag vill att människor ska slippa min tolkning när de läser.

Har du några nya projekt på gång, vad kan vi förvänta oss att få läsa av dig i framtiden?
Jag har en del, men det är för tidigt att prata om.

Text: Jonas Stål

www.kristoferflensmarck.com
Irrlicht