k o l e t

Författaren Per Johansson har något alldeles eget. Han har ett tilltal i sina romaner som är svårt att hitta referenser till. Det är något med det enkla, korthuggna, distanserade språket som gör hans böcker egensinniga och paradoxalt nog intima. Det är en av romantiken präglad diskbänksrealism där vardagens skitgöra möter ett skimmer av fantasi och nervös finkänslighet. För de två böckerna Göteborg i päls och Cancersurfare utspelar sig på golvet längst ner i samhällshierarkin, vid disken i ett restaurangkök och inom vården. I Göteborg i päls får vi följa en ung man, anställd som diskare, i arbetets vedermödor och ingivelser, samtidigt som hans inre värld sakta raseras fram till det kommande sammanbrottet. I ett parallellt spår i romanen följer vi råttorna, det pälsklädda Göteborg, som för handlingen med sig i underjorden. Cancersurfare tar vid där Göteborg i päls slutar, i boken skriver författaren på uppföljaren till debuten. Sammanbrottet hägrar i det förflutna, psykofarmaka har gjort huvudpersonen tjock och han jobbar numera inom vården, men fortfarande är Göteborg den

Per Johansson Foto: Mia Carlsson

huvudsakliga skådeplatsen. Där sköter han två gamla nazister och fascinationen för råttor har bytts ut mot ett maniskt intresse för cancer. Huvudpersonen förälskar sig i kollegan Elin som följer sin mormor till Berlin för att göra upp med dennes förflutna. Två historier berättas parallellt, vardagen i hemtjänsten växlas med en historia kring nazistepoken och kretsen kring Herman Göring, där mormodern figurerat som ung. Per Johansson pendlar således mellan två historiska skikt, vilka flyter samman och drar in i varandra så läsaren tillslut inte kan skilja på då och nu.

Göteborg i päls nominerades till Borås debutantpris och Cancersurfare fick nyligen Göteborgs-Postens litteraturpris något som Per Johansson tycker känns fint och bra för självförtroendet. Att hans böcker får plats och rum i litteraturen idag verkar han nästan tacksam för, att de lyckats skapa sitt eget utrymme i kriminalromanens hegemoni.
- Ja, med tanke på litterära priser så verkar det finnas plats för mina böcker. Att de inte säljer lika mycket som deckare kan man ju inte begära. Jag tycker det känns väldigt fint att jag fått så stort utrymme som jag fått.
Dina böcker kretsar kring låglönejobb där ett medelklassliv med högskolepoäng och familj valts bort.
Känner du dig som en modern arbetarförfattare?
- Nej, jag känner mig inte som någon utpräglad arbetarförfattare. För mig handlar skrivandet om att ta sig in i känslor och skapa världen som snarare liknar den romantiska litteraturen.
Per Johanssons språk har bland annat kallats för ”världens mest lättlästa prosa” och jag är beredd att hålla med. Romanerna är luftiga, lätta att ta in med ett rakt beskrivande språk, ofta detaljerat kring arbetets processer. Men enkelheten öppnar upp för något större, ofta oklart vad, och är vad som i slutändan lämnar läsaren förundrad över det hon just läst.
Är det ett medvetet arbetssätt och vad vill du att läsaren ska ta med sig från dina böcker?
- Mitt sätt att skriva kommer väldigt naturligt för mig, och jag tror att det handlar om att jag utvecklat en smak för text där jag inte gillar texter som springer iväg, och som man bara ”fattar” med huvudet. Jag vill åt en sorts närvaro eller förståelse som inte bara innefattar hjärnan utan något mer, något som jag ibland brukar kalla kroppen.

Per Johansson arbetar i sina böcker in citat från vitt skilda personer, det kan röra sig om författare, filosofer eller arkitekter. Citaten arbetas om, likt en egen variant av William S. Burroughs cut-up och fold-in teknik, och vanställs. Vetenskapen om dessa citat får man som läsare först i slutet av böckerna. Till exempel parafraserar Göteborg i päls Leopold von Sacher-Masochs (masochismens urfader) bok Venus i päls och Cancersurfare är en ordlek med ett centralt begrepp hos filosofen Gilles Deleuze. Per Johansson skrivprocess inleds med ett researcharbete. Det är då han finner och stöter på citaten. Han försöker att behålla ursprungskänslan i de utvalda citaten, att de ska bevara en klang, en ton, från det sammanhang de är hämtade ifrån, just därför vanställs de till viss del. Men de förvandlas inte till oigenkännlighet; essensen, klangen, måste finnas kvar.
- Jag tänker mig det hela som att min idé om hur boken ska se ut när jag börjar skriva måste gå sönder. Det vill säga under tiden som jag arbetar med boken måste jag möta på motstånd som förändrar min ursprungsidé om hur boken ska bli. Och citaten fungerar då på det planet som motstånd och nya möjligheter som jag mött i mitt researcharbete.
Men hämtar du något från ditt eget liv som du kan använda som bas för ditt skrivande?
- För mig är det fiktiva det intressanta. Det är i fiktionen som jag i mitt skrivande kan nå saker som jag aldrig tidigare erfarit. Det är där jag kan bli förvånad. Aha, kan världen vara så här. Drivkraften i mitt skrivande ligger mycket i att hålla nyfikenheten inför världen vid liv. Försöka se och skapa livet på olika sätt så att man inte blir uttråkad.

Jämfört med Göteborg i päls så har Cancersurfare flera dimensioner i sin berättelse. Boken rör sig i olika tider, men kanske ändå samma, och i olika historier som knyts samman av nazismen.
Hur kommer det sig att du valde att förlägga delar av historien under nazityskland och kretsen kring Göring?
- Ja, det hela är lite paradoxalt eftersom jag en gång lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig skriva om nazityskland för att det är gjort för många gånger tidigare i litteraturen. Men när jag jobbade med Cancersurfare och rädslan inför cancer, så började jag att skriva text efter text om nazityskland. Och efter ett tag förstod jag att rädslan inför cancer kopplades i mitt skrivande ihop med rädslor och fasor under andra världskriget.
I båda Per Johanssons böcker finns det avgrundsdjupa hela tiden smygande mellan raderna, med döden, sammanbrottet och mörkret ständigt närvarande i huvudpersonens fascination inför råttor eller cancer, men även i dennes sköra psykiska tillstånd. Sammanbrottet är centralt för båda berättelserna, Per Johansson skriver en slags katarsislitteratur.
- I Cancersurfaren handlar det för mig om att ta itu med rädslor. Och samtidigt försöka ta sig ur rädslor. För mig finns också en vilja att lära sig att hantera mörkret på ett sätt så att man inte behöver hamna i sammanbrott för att komma vidare. Men ibland tycks det behövas sammanbrott för att vi ska kunna komma vidare och se andra saker som är viktiga för oss.
Delar du fascinationen alternativt rädslan för råttor och cancer med böckernas huvudperson?
- Jo, rädsla för cancer har jag själv haft. Men det känns som att något hänt med den i och med den här boken. Och med råttorna fanns en blandning av äckel och fascination.

Det finns en annan mer vardaglig företeelse, som till en början kan tyckas långt bortom den skrivna textens universum, som gör Per Johansson intressant. Det är den betydelse som yta och det materiella har över historien och dess karaktärer. Framför allt kopplingen kläder och text är, om man begrundar böckernas innehåll, starkt sammanlänkat i hans produktion. Kläder och renhet är en viktig funktion för karaktärens psykiska hälsa, yta håller avgrunden på avstånd.
- Klädmärken handlar för mig om att hantera samtiden. Jag vill inte skriva en fin litteratur som vill ställa sig utanför marknadens krassa värld. Dagens fokus på kläder ser jag också som ett sätt för oss att förstå att vi har kroppar. Att vi, förvånande nog, är något mer än våra tankar. För mig är det också en väg till intuitionen och skrivandet, att ta sig ut från hjärnan, ner i kroppen och sen vidare ut i det som vi inte känner till.
Per Johansson är redan en god bit på väg in i nästa bok. Men vad den nya texten kommer innehålla vill han inte avslöja. Vad vi kan vara säkra på är att det antagligen rör sig om en text där verkligheten både är kropp och ande.

Text: Jonas Stål