k o l e t

Snön ligger tjock. Jag klär på mig ordentligt och tar med mig hunden för att hugga ved. Jag tittar ut över de snötäckta fälten och kliver in i den lilla faluröda vedboden. Klyver veden med hårda hugg för att få upp värmen, hunden sitter utanför boden och tar in varje doft som vinden för med sig. Medan jag svingar yxan med full kraft mot huggkubben så går mina tankar över Nordsjön till Glasgow och den skotske anarkisten Stuart Christie. En högst artig och rättfram man i 60-års åldern som gått med på att svara på de frågor jag sänt honom i mån av tid. Christie är författare till boken ”Granny made me an anarchist” och har hamnat i mitt blickfång mycket på grund av min fascination över vad jag skulle vilja kalla för en mutualistisk självuppoffring¹. Vad får en människa att offra sig och sin välfärd för den goda sakens skull, att utan egenintressen sätta sitt liv på spel för kollektivets bästa?

Stuart Christie mugshot

Jag får tända min pannlampa, mörkret börjar sippra in genom de glesa trädplankorna som tillsammans utgör vedboden. Fyller skottkärran med ved, tittar upp på stjärnorna som följer oss människor och våra steg vi tar. Kanske samma stjärnor som såg Spartacus och hans över 100 000 förrymda slavar när de vilade ut efter strider med romarna, som såg Buenaventura Durutti och hans anarkistiska kolonn ha handuppräckning om nästa slag mot Francos fascister under spanska inbördeskriget, som såg syskonen Scholl i Die weiße Rose lämna tryckpressen i nattmörkret med subversiva och anti-nazistiska flygblad och som såg Malcolm X vandra in i Manhattans Audubon Ballrom för att kort senare mördas med 16 skott. Jag drar skottkärran genom snön som egentligen skulle behöva mer luft i däcken för att kunna bära dess last. Med hunden vid min sida börjar jag lasta av. I decemberkylan som drar genom kroppen formulerar jag för mig själv tanken att för dessa människor har det aldrig varit tal om något val. De har likt magneter dragits till kampen för något rättvist, att handla annorlunda hade inneburit att livet varit förlorat likväl. Det gäller nog även Stuart Christie. Stjärnorna lyste även på honom den där augustikvällen i Madrid 1964, dagen innan han skulle överlämna sprängmedlen vidare som han hade tejpat fast vid kroppen under den för årstiden alldeles för tjocka ylletröjan. Några dagar tidigare hade den då 18-årige Christie packat sin väska och lämnat Glasgow som om det gällde en vanlig tågluff genom Europa. Men hans mål var inte någon av det fascistiska Spaniens semesterorter utan att avsluta det spanska inbördeskriget som startat 28 år tidigare med Francos kupp gentemot den folkvalda republiken. Christie plockade upp sprängmedlen i Frankrike och begav sig över gränsen till Spanien för att ta livet av El Caudillo, den siste fascistiske diktatorn i Europa och en påträngande kvarleva från andra världskrigets axelmakter. General Fransisco Franco skulle sprängas i bitar av en långhårig ung skotsk anarkist, el bombero escocés, den skotske bombmannen.
- Franco var en brutal mördare, en fascistisk skit, och någon var tvungen att stoppa honom för ingen av de västerländska demokratierna skulle göra det. Faktum var att de omhuldade Francos regim, som vanligt, så saken var upp till anarkisterna att lösa, de enda med någon moralisk integritet.

Stuart Christie mugshot profil

Den idag över sextioåriga Stuart Christie har förlorat det mesta av sitt mörka hår på hjässan och har ett sånt där lugn i blicken som tycks komma med åren. Han driver sitt eget bokförlag, publicerar den anarkistiska historien på film via sin hemsida och skriver böcker. Senast en bok om de iberiska anarkisterna i FAI² under spanska inbördeskriget. Och nu ska hans liv bli till film, produktionen börjar under nästa år. Christie är den mutualistiska självuppoffringen in persona, ett liv av kamp och full av tillit till mänsklighetens potential. Självuppoffring är ett mänskligt attribut som mer och mer tycks komma i skymundan i dessa dagar jämsides med solidaritet och samhörighet. Kanske har det att göra med den individualistiska och narcissiska våg av manodepressiv självförverkligande vi befinner oss i som gjort att de faller i glömska. Att läsa Stuart Christies självbiografi är ett gott botemedel. Även om mina funderingar kring uppoffringens natur inte får sina svar från Christie själv. I sin bok skriver han att ”beslutet att döda en man för att förhindra mer våld och ondska var ett tragiskt och tungt beslut att bära, […]men det viktigaste i slutändan var att det onda måste förhindras att förgöra det goda.³”
Vad tror du konsekvensen hade blivit om ni lyckats , och har du någonsin haft några betänkligheter över ditt handlande?
- Inga överhuvudtaget. Det enda jag skulle ha gjort annorlunda är om det hade varit möjligt att inte bli tillfångatagen. Vad konsekvenserna hade blivit ifall vår aktion hade lyckats är en mycket svår fråga. Det idealiska hade varit att det hade tvingat Spanien tillbaka till ”demokratins” fålla och på så vis hade tolv år till av Francostyre kunnat undvikas. Och med det de senaste 35 åren av historiskt ingenmansland där familjer tillhörande spanska inbördeskrigets segrare fortfarande har makten och inflytandet, och där familjerna till de mördade fortfarande inte vet deras nära och käras öde eller för den delen var de finns begravda i omärkta massgravar. Francoregimens brott och de som var ansvariga har aldrig ställts inför rätta. Men som Hamlet säger: ”[…]vår vilja och vårt öde gå så isär att alla planer gäckas”.
Efter gripandet fick du en dom på 20 års fängelse, hur var det att motta ett sådant tufft besked, förlorade du någonsin hoppet?
- Vi människor förlorar nästan aldrig hoppet fullt ut. Jag hade gjort vad jag gjort och konsekvensen var tjugo års fängelse, men jag visste att jag inte skulle behöva sitta alla tjugo. Så jag var tvungen att göra det bästa av en svår situation.
Stuart Christie resonerade att hans arresterande hade varit den bästa möjliga utgången då världens blickar riktades mot Francoregimen och dess brutalitet och orättvisor. Även om pressen mer fokuserade på Christie och hans aktion mer än på dess mål och ursprung. Hemma i Storbritannien fanns de som beundrade handlingen och de som fördömde den. Påtryckningskampanjer startades för Christies frigivande där bland annat filosoferna Jean-Paul Sartre och Bertrand Russell medverkade.
- Pressen gjorde det som de allt som oftast gör, de undvek det politiska och motivet. En del människor tyckte att det var en god idé och att Franco och francoismen skulle ha eliminerats redan 1939. Andra, ”the usual suspects”, kunde inte förstå hur någon skulle vilja göra en sådan sak. 
För den som aldrig suttit i fängelse är det nästintill en omöjlig situation att sätta sig in i att som tonåring få en tjugo års fängelsedom i ett fascistiskt fängelse.

Carabanchel prison Foto: Alec Trevelyn

Jag har tänt en brasa med veden jag nyss kluvit i den gamla vedspisen och i vardagsrummets eldstad. Det sprakar så där hemtrevligt och jag sätter mig ner och bläddrar i Christies bok. Det är en välskriven livsberättelse på lite över fyrahundra sidor, en personlig och politisk historia från förra århundradet. Boken bär likheter med både utvecklingsromaner som med spänningslitteraturen. Stuart Christie har under hela sitt liv gått sin egen väg, en väg som fört honom in i skeenden och företeelser som få levande utsätts för. Stuart Christie spenderade tre år i det spanska fängelset Carabanchel från augusti 1964 till september 1967. ”Granny made me an anarchist” börjar under barnaåren i efterkrigstidens Skotland, berättar om det politiska uppvaknandet, om resan till Spanien, fängelseåren, hemkomsten och indragandet i den längsta rättegången i Storbritanniens historia. Väl hemma hade Christie polisens ögon på sig samtidigt som gruppen The Angry Brigade utförde politiska bombningskampanjer runt om i landet under 1970-talet. The Angry Brigade var ett löst sammanfogat nätverk, eller kanske rättare sagt en idé, om att den sociala och politiska kampen var tvungen att radikaliseras och markera maktens förtryck och förakt för arbetarklassen. Flera bombattentat utfördes mot ledande konservativa politiker i parlamentet, ambassader, banker och en miss world tävling. Aktionerna inriktade sig på att åsamka materiella skador, inga människor dödades eller skadades allvarligt. Polisen arbetade febrilt för att finna de skyldiga. Deras blickar drogs givetvis till den oförbätterlige anarkisten som velat ta död på Franco och suttit flera år i dennes fängelse. Stuart Christie arresterades och antogs vara en av ledarna bakom The Angry Brigade och satt häktad i nästan ett år. Tillsammans med sju andra, de kom att i pressen  kallas för Stoke Newington Eight, anklagades han för att ha medverkat i planerandet och utförandet av 25 bombdåd. Men i rättegången, som varade ett halvår, framkom att polisen planterat bevis hos Christie och att han var oskyldig. Några av de medanklagade fick däremot höga fängelsestraff för deras inblandning i sprängattentaten.

Hur ställer du dig till The Angry Brigade och deras handlingar, gjorde de någon nytta?
- Jag är osäker på om man kan kvantifiera bra och dåliga konsekvenser, men jag har inga tvivel om att det förändrade människors attityd till direkt aktion och konsekvenserna av maktmissbruk. Staten och dess institutioner lärde sig i alla fall en hel del, speciellt vikten av att minska unga människors förväntningar på vad demokrati innebär och belysa demokratins begränsningar. Staten lärde sig också faran i att överutbilda unga människor med allomfattande universitetsstudier.

Hur var det att skriva och publicera ”Granny made me an anarchist”, var det som att göra ett avslut och hur har boken blivit mottagen?
- Det hade inget att göra med något avslut överhuvudtaget. Du får det att låta som att jag var i behov av psykoterapi. Det var en fråga om att sätta de historiska och sociopolitiska frågorna tillrätta. Historien om femti-, sexti- och sjuttiotalet kommer så småningom att skrivas av akademiker som använder sig av samtida nyhetstidningar, domstolhandlingar och polisrapporter vilka alla är högst subjektiva och självfallet partiska och fördomsfulla till försvar för alltings status quo. Jag skrev historien om min generation så som den var, för människorna som till stor del delade min kulturella och politiska bakgrund. Boken tycks ha fått ett gott mottagande och har översatts till spanska och tyska, och har tryckts i egen upplaga i USA. Det arbetas också med ett filmmanuskript som antagligen börjar filmas under nästa år.

Mycket har förändrats sedan du först upptäckte anarkismen, vad anser du vara de största förändringarna i samhället sedan dess och vilken roll kan anarkismen spela idag?
- Den mest betydelsefulla utvecklingen under de senaste årtiondena är antagligen den ökade makten hos övervakningsstaten, uppluckringen av den organiserade arbetarrörelsen med globaliseringen och skapandet av service industrins prekära arbetare⁴ istället för ett proletariat – alla i upplösning. Men jag hyser en stark tro på den mänskliga andens överlevnad, så vi behöver bara fortsätta kämpa tills saker och ting åter igen vänder sig till vår fördel. Anarkister har en uppgift i varje samhälle, antingen som dess samvete eller som dess nemesis. Anarkismen är antagligen den äldsta organisationsformen som satt sin prägel på det mesta i mänsklighetens historia – att idén om att människans frihet och individualitet är avgörande, och att samarbete och inbördes hjälp är de bästa sätten att ordna ett samhälle. Men över allt annat så påminner anarkismen ständigt om att makt korrumperar, även den till synes mest hederlige, och det innefattar alla, även anarkister, som är ett av mina teman i min bok om FAI.

Den senaste tiden har Storbritannien skakats av stora studentdemonstrationer och kravaller gentemot statens beslut om att höja studieavgifterna radikalt. Demonstrationerna är något som Christie välkomnar.
- Det är härligt att se glöden förvandlas till eld igen, men hur varaktigt det kommer att vara eller vad det kommer leda till har jag inte den blekaste aning om. Jag kan bara hoppas att det blir till något gott.
Sedan 1970-talet har Christie drivit flera lokala tidningar som ”The Free Winged Eagle och ”The Hastings Trawler”, skrivit böcker och nu driver han sin webbsite christiebooks.org. Han säger sig idag vara samma person som alltid, men kanske en aning mer vis och eftertänksam.
Berätta lite om din senaste bok om de iberiska anarkisterna i FAI?
- Boken är en narrativ historia om den organiserade spanska anarkismen, FAI, mellan dess bildande 1927 till 1937. Boken tar upp huvuddragen i den organiserade anarkismens utveckling i Spanien och dess relation till den bredare arbetarrörelsen och ger en inblick i de idéer som gjorde den spanska arbetarrörelsen till en av de mest revolutionära i modern tid. Bokens andra tema är mer analytiskt, om att hantera förändringar i den samtida världen och hur idéer kan överleva en institutionaliseringsprocess.
Du har ju själv känt och träffat många som slogs under inbördeskriget, hur upplevde de kriget och världen i efterhand?
- Jag träffade flera och känner dem fortfarande. Vad kan jag säga om detta? De stred, några dödades, andra fortsatte att kämpa efter kriget och blev antingen avrättade eller fängslade samtidigt som de fortfarande höll fast vid de idéer som inspirerat dem i deras ungdom…andra tröttnade i exil och sögs in i en stat av komfortabel byråkratisk inaktivitet.

Stuart Christie Foto: Iain Clark

Trots att Stuart Christie föddes sju år efter det att historieböckerna brukar se som spanska inbördeskrigets slut och fascisternas seger så har det spelat en huvudroll i Christies liv. Där kom anarkismen och dess idéer ut i full blom innan de kvästes av Franco, Hitler, Mussolini och deras soldater. Ett brutalt övergrep på ett land, ett folk och en idé. Vad som skulle skett ifall den aktion som Christie deltog i 1964 hade lyckats är som han själv säger allt för svår att spekulera i. Kanske hade det kunnat tvinga in Spanien till att åtminstone närma sig en liberal demokrati, men det hade likaväl kunnat utmynna i repressalier och än mer terror. Men det spanska traumat mellan 1936-1939 är en historisk händelse som bör leva kvar i det kollektiva minnet.  En tid av lika mycket brutalitet som medmänsklighet. En tid då människor på många plan i de republikanska delarna av landet levde i ett samhälle utan herrar i inbördes hjälp.
Världen tycks ha snurrat oändligt de senaste sjuttio åren. 
Ser du några rörelser i världen idag som bär ett frö av anarkismen i sig?
- Ja, jag ser det överallt. Ingen anledning att misströsta på den fronten…
Jag läser meningen flera gånger i mitt anteckningsblock, det inger en hoppfull känsla. I eldstaden glöder det och värmen har spridit sig i rummet.

Text: Jonas Stål

Christie Books