Kvällsmörkret har redan lagt sig över Stockholm när jag möter bröderna Jakob och Erik Wintzell från konstkollektivet Lucky Thief. Klockan är runt halv elva en lördag kväll 
när vi tillsammans beger oss genom ett folktomt Östermalm till deras ateljé några kvarter bort från vår mötesplats. Det är en frisk kväll och vi småpratar på vägen dit. Jag slås av hur annorlunda Östermalm är mot andra stadsdelar i Stockholm. Det är som om kvarteren vi vandrar genom skulle lyda under utegångsförbud, för bakom de gallerförsedda portgångarna måste det väl ändå sjuda av något slags liv?
- Stockholm är extremt stelt och de som bor här sköter sig extremt väl. Folk klär sig klanderfritt med svindyra märkeskläder och ler inte på gatorna. De pratar inte med varandra på krogen eller tunnelbanan. De hurrar inte, de skålar inte och dansar kontrollerat på sin höjd när de är svinfulla. De gör inte vad de vill, säger Erik.
Vi svänger av på en sidoväg och stannar vid en grå plåtdörr. Jakob låser upp och vi vandrar ner för de branta stentrapporna och befinner oss genast några meter under jorden. Väggarna är av vitmålad murad sten, som i ett skyddsrum. Gångar leder åt vardera hållet. Här nere har Lucky Thief sin ateljé, ett stort rum bland många andra. Jag följer Jakob och Erik och tillslut är vi inne i ateljén. Det står skulpturer här och var på golvet, tavlor lutar mot väggarna, ett arbetsbord med färg och dylika tillbehör står i centrum. Medan de visar mig runt ringer Otto Grubbström, Lucky Thiefs tredje medlem, som befinner sig någonstans ute i Stockholms skärgård och undrar hur det går. Innan Lucky Thief arbetade de tre på varsitt håll med sin konst.
- Det började med att vi ordnade tre fester i Nyköping. Det var precis innan Lucky Thief bildades. Vi tänkte att vi skulle göra en riktigt stor fest så vi åkte till Estland och köpte massor med sprit. Så då jobbade vi ändå ihop som tre personer som satt ner och försökte tänka tillsammans och få en cool händelse att ske. Det la grunden till att vi kände att vi kunde arbeta ihop. Efter det så började vi med att samarbeta med konsten under ett gemensamt namn, en sammanslutning likt prerafaeliterna. För gör man något ihop så blir det av, precis som med festerna. Vi började med en gemensam utställning i ett hyrgalleri, Galleri Koks på söder. Vi var jävligt rädda för att vi inte skulle ha råd att betala den där hyran, så vi gick ju ut på gatan och kasta in folk med någon dryck vi gjort på vodka och cider som blivit över sedan festerna, berättar Jakob.
- Det kunde vara upp till sjuttio personer inne i galleriet för folk är sugna på sprit. Men så här får man ju absolut inte göra på ett vanligt galleri, det anses väldigt fult att köra den grekiska stilen. Men å andra sidan har jag kommit till en punkt nu när jag gärna skulle köra den grekiska stilen igen för att den är så skön, fyller Erik i.
Sedan de första utställningarna på Galleri Koks har Lucky Thief hunnit ställa ut på flera gallerier i Stockholm, men även i Japan och Holland. Men alla tre i gruppen har sin bakgrund i gatukonsten, ett område där de fortfarande arbetar aktivt och hämtar inspiration. Erik och Jakob ser inga motsättningar i att arbeta för de två vitt skilda arenorna samtidigt.
- Dels blir vi färgade av det vi gör på gatan till det vi gör till ett galleri och vice versa. Så det blir en mix där det inte går att skilja ut om vi arbetar olika till det ena eller andra. Sen kan man spekulera i att det skulle kunna se annorlunda ut om vi bara gjorde det ena, menar Erik.
- Vi försöker ju inte stå och måla något krängigt bara för att kunna sälja det, det går inte, då är man på fel plats. Men ofrånkomligen vid galleriutställningar så är det ett samarbete mellan galleristen och oss, hur man hänger, vad som ska vara med och inte. Men det känns vettigt för om de nu har ett galleri och vill ställa ut grejer så måste de få säga till om vad de vill ställa ut. Vi försöker ju absolut inte till max att passa in i konstvärlden, men det vore väldigt löjligt att inte erkänna att man påverkas av konventionerna. Till exempel så målar vi på dukar som är uppspända på ramar, vi målar med färg, vi målar aldrig runda tavlor utan bara fyrkantiga och rektangulära. Vi gör skulpturer som har det och det måttet och inte fyrtio meter höga. Hela tiden är det, på gott och ont, konventioner som ofta undermedvetet jagar ikapp en, berättar Jakob.
Så det är på gatan svängarna kan tas ut. Förutom klassiska uttryck som klistermärken affischer och väggmålningar har Lucky Thief byggt robotar, ett gigantiskt frigolitskellett på 15 meter samt en 4,5 meter hög röd tiger som togs ut för vandring på Stockholms gator. Det senare utmynnade i vad som mest kan liknas vid en happening.
- Vi hade en ungefärlig idé om vad vi ville bygga så vi åkte och köpte 300 meter plank, 150 kvadratmeter tyg och så gjorde vi en ritning som var två meter hög. Men jag och Otto tyckte att den var för låg så då ändrade vi till 4,5 meter. Sen började vi bygga utan att ha en aning om vad den skulle väga men att den skulle konstrueras så att det skulle vara en person i varje ben så vikten delades på fyra, berättar Erik. Jakob fyller i:
- När vi hade byggt upp hela kroppen då blev det som ett stort rum. Så vi satt på Valhallavägen i kroppen drack whiskey, lyste med mobiltelefonerna och spelade musik. Som ett party inne i kroppen medan vi byggde. Det var riktigt roligt, nästan surrealistiskt, med folk som hoppade, byggde, viftade med telefoner och häftpistoler. Visst det kanske är lite kliché inom gatukonsten att folk festar och gillar det de gör, sätter romantik i själva hantverket. Men det är någonting fint också. Man gör det för romantiken. Det är fruktansvärt roligt när man har laddat massa affischer och har tapetklistret i en hink.
I alla dessa uttryck ligger en latent förhoppning om något annat, ett öppnare och mer fritt samhälle. Den jättelika tigern är inte enbart ett konstnärligt spex utan vandrandes längs med Valhallavägen stoppar den innerstadstrafiken medan en mamma med barnvagn får ta vägen under kroppen. Vardagen får sig en tankeställare. Får man göra så här? Vad är det för något? Vem ligger bakom? Frågorna hopar sig, och åskådaren blir tvungen att dra sina egna slutsatser.
- Gatukonst tar ju plats i det offentliga rummet med det uttryck man vill utan att fråga om lov. Det är oerhört sympatiskt att ta den platsen med tanke på att all plats i det offentliga rummet är ägd av olika mäktiga instanser och det handlar om pengar. Så alla spontana yttringar som till exempel gatumusiker, gatukonst eller ungarna som dansar på Sergels torg är mycket mer livsbejakande och mer intressant än det köpta uttrycket. Folk har alltid skrivit, uttryckt saker och häcklat makten. Till och med på romartiden häcklade man makten genom att skriva på väggar. Så det är ju en tradition som vi självklart känner oss delaktiga i, säger Jakob.
Lucky Thief har aldrig långt till handling. Gruppen tycks nästan lida av en kollektiv rastlöshet, aldrig långt till nya idéer och upptåg. Deras verk skapas gemensamt där slutresultatet sällan skvallrar om individuella prestationer. Lager målas på lager, skrapas bort, målas om, förvrängs, kopieras eller förfinas tills Erik, Jakob och Otto bestämmer sig för att släppa ut det i världen. Men vägen dit har inte varit friktionsfri. Under Lucky Thiefs första år jämför de processen med hiphopens battles. Jakob förklarar:
- I början målade vi över varandras grejer väldigt mycket, vi fyllde på och fyllde på, målade över och hetsade varandra som i ett battle. Men de senaste två åren har det varit mer att vi hjälper varandra, att någon målar och så kommer någon annan och fylleri och målar över lite. Erik fortsätter:
- Vår grundregel är att det inte finns några regler. Men när man ibland flippar ut eller gör något annorlunda så tillåts man faktiskt inte att gå så långt i den riktningen för då är de andra där snabbt och målar över det. Så det håller soundet liksom.
- Om man målar mycket ihop så hittar man till slut, som i ett band, sitt sound. Nu kanske det här är en extremt löjlig referens, men jag vet att Keith Richards har sagt att han har slängt bort flera tusen riff för att Mick Jagger inte har gillat det. De har stått i replokalen och så förväntar sig Keith att Mick ska hoppa på och sjunga något coolt till det, men om han inte gör det då är det kört. Då får han kasta det. Så funkar det hos oss också. Målar man något som är skogsgrönt då kan du ge dig på att det kommer att målas över. Vi har ju en stil och ett uttryck som vi kommit överens om. Vi gillar när det ser väldigt snabbt och direkt ut, säger Jakob.
Soundet, eller rättare sagt gruppens bildspråk har ett primitivt naivistiskt tilltal i ett färgval som påminner om babyrosa och tandkrämsblå. Det är genomgående från klistermärken och väggmålningar till tavlor och skulpturer.
- Jag tror att folk är lite rädda för att använda stark rosa och blå, det är lite läskigt. Men någon av oss sa att det här känns bra, man blir pigg och vaknar till utav det här. Har vi flera skulpturer och tavlor samlade på en utställning och ser att de går väldigt mycket i till exempel brunt då säger man bara rakt ut att det här ser jävligt mossigt ut, nu drar vi på med massa rosa och blått. Nu kör vi, jag måste bli lite gladare, jag blir deppig av den här skiten.
Kommande projekt för Lucky Thief lämnar inte gärna den inre kärnan. Men förutom att förtäta samarbetet och ägna sig åt det de tycker känns bra och givande nämns ett samarbete med en dansgrupp.
- Vi kan inte säga så mycket om det för dansgruppen har inte riktigt gett sitt godkännande men det är på gång. Vi kommer helt enkelt bygga dräkter till dem som är som skulpturer. De ska vara i vår stil, lite kantiga och jävliga, inte så graciösa.
Text: Jonas Stål
Foto: Lucky Thief
Besök Lucky Thief.